Den tysta kampen mot barnlöshet.

"Sluta tänk på det så kommer det hända"... den eviga kommentaren. Det eviga mantrat. "Sluta tänka på det..." 
HUR slutar man tänka på det? Hur stänger man av?

Missförstå mig rätt nu. "Bebisverkstaden" är absolut inte allt jag tänker på. Jag går inte & konstant tänker på allt som hänt. Eller när det kommer hända igen. Men det finns där. Mer eller mindre. Och jag vet inte hur jag inte ska kunna tänka på det? Någon som vet?
Ska jag lura mig själv & nästan ge upp? Så hjärnan, kroppen, tror att "nu har hon slutat tänka på det".. dra en höger-vänster-höger för hjärnkontoret liksom. 

Månaden är uppdelad i tre delar. 
1 delen i en ny cykel är skön, när besvikelsen över mens har lagt sig & veckan innan ÄL-vecka. Då slappnar jag av. Det finns inget vi kan göra. Det är den bästa veckan. Sen är det dags. ÄL-vecka. Del 2. Sen kommer väntan. 12-13 dagar av att vara skengravid. 12-13 dagar av. Är jag? Näää. Eller? Jo kanske. Nää, inte en chans. Eller? Och så kommer mensen. Käftsmällen. Besvikelsen. Och så börjar det om.

Det har gått 8 sådana månader sedan senaste skrapningen. För en månad sen skulle vi blivit föräldrar. Igen. Om det hade gått bra.
Och nu är livet bara en väntan. En Längtan. 
"Sluta tänka på det så kommer det hända..."
Jag försöker. Tro mig jag försöker.


MA i v13 december 2015 (graviditet avstannad i v10)
Avbruten graviditet pga av misstänkt partiell mola i v8 maj 2016 (trillingar)

Sen dess..zero. 

Tur man älskar sex. Det är väl kanske den enda upsiden med att försöka bli gravida igen. Sex. Tacka gudarna för det.

Men vi kämpar på. Och jag älskar oss för det. Och även om jag har två ängla-graviditeter bakom mig tillsammans med Jonas (3 om man ser till hela min historia) så är jag så otroligt tacksam samtidigt. Tacksam över allt jag har & den kärleken jag känner för mina bebisar pappa. Min fantastiske, starke make. Och ödmjukheten inför uppgiften. Och samhörigheten jag känner med alla andra som går eller gått genom samma kamp. Man kan inte föreställa sig om man inte varit i sitsen vi varit i. Och det är många gånger skönt att inte känna sig ensam. Och jag tror fortfarande på ett lyckligt slut. Jag vet att vi kommer få en liten liten liten själ att fostra & älska. Det är bara en fråga om tid. Och tid har vi. 

Jag ska bara försöka stänga av lite mer..för det är då det kommer hända.
Sägs det.

Etiketter: bebis barnlöshet kamp

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln