Now, we can finally move on!

Idag är det fyra veckor sen vi satte oss i bilen, tidigt i ottan, för att åka till Huddingesjukhus & avsluta ännu en graviditet. Misstänkt partiell mola var domen & det skulle bort, illa kvickt. Ingreppet hade tillslut gått bra, sa det, jag förlorade väldigt mycket blod. Så det hade inte vart så enkelt, tydligen. Men hem kom vi & vägen mot tillfrisknande början. Skillnaden den här gången var ju att vi kunde inte vända blad, börja om, eller gå vidare. Vi hade provresultat att vänta på, vart det en druvbörd eller inte? Skulle vi tvingas vänta i minst 6 månader innan vi kunde försöka igen? Skulle jag behöva lämna blodprov varannan vecka för att se att hCG :t sjönk som det borde? Skulle molerna sätta sig någon annanstans så jag skulle behöva ta cellgifter? Tankarna har snurrat. Man har gått som på nålar. När ska telefonen ringa? KAN DOM INTE BARA RINGA?

Men ingen telefon ringde. Så vi har fått fokusera på att må bättre, jag mest fysiskt den här gången. En cytotecbehandling en vecka efter skrapningen för att bli av med allt. Blodförlust som gjorde att jag svimmade & inte orkade riktigt allt jag ville. Men vi kämpade på.
Och fortfarande  ingen telefon som ringde. Men tillslut  var äntligen dagen för återbesök här. I tisdags åkte vi tillbaka till k69, ett ställe vi spenderat alldeles för mycket ställe på senaste månaden..
Jag trodde mitt hjärta skulle hoppa ur bröstet på mig innan vi skulle träffa en av alla läkare vi träffat innan. Men skillnaden den här gången var att nu hade hon ett POSITIVA BESKED!!!!

Domen löd : Det var en "helt vanlig" TRILLINGgraviditet (??) med ett lika "vanligt" missfall. Alltså inge partiell mola. Inga fler blodprov. Ingen väntan. Vi gjorde ett UL där allt såg fint ut förutom en cysta stor som ett plommon, men det var tydligen rätt vanligt & skulle växa bort av sig själv.  Fin form på livmodern & ingen misstänkt hjärtform som de trodde! Hallefuckinglulja. 
Jag trodde aldrig jag skulle lämna Huddinge skuttandes men det var exakt det jag gjorde. Missfallet beror med största sannorlikhet på att de var tre (???) som slogs om platsen inne i mig & orkade inte riktigt kämpa på. En spontan trillinggraviditet. Fan vad sjukt. 

Så nu, kan vi äntligen vända blad. Lämna de senaste månadernas tragiska händelser bakom oss & blicka framåt. Äntligen. Äntligen!

 

Från Jonas födelsedag igår. Men den dagen får ett eget inlägg!
Från Jonas födelsedag igår. Men den dagen får ett eget inlägg!
Etiketter: familj kärlek bebis

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln