Bocusebubblan

Om en vecka är det dags. Alexander och Hampus ska försvara Guldet. Och för en vecka sedan var jag på GastroNord och smakade på maten. Det har hänt en hel del sedan jag själv tävlade kan man säga. Alexander och Hampus med Jonas Lundgren som coach står i mässhallen i Älvsjö i ett identiskt kök som kommer att finnas på tävlingen i Budapest. Det finns en organisation runt det svenska laget som är grym. När jag tävlade var vi typ själva. Jag och min commis Erik. Det fanns såklart de som tävlat innan som hjälpte mig med maten, framför allt Paul Svensson och Mattias Dahlgren. Jag är evigt tacksam för det. Men annars gjorde jag allt själv. Ringde min vän fotografen Thomas Yeh som hjälte mig med bilder och Christer Byhr som hjälpte mig med att trycka den svenska presentationsfoldern. Pendlade upp till Stockholm från Göteborg med mat och utrustning för upplagningar. Varenda liten pryl som behövdes eller skulle hämtas eller vad det än var så var det jag och Erik som gjorde det. Tävlingen har vuxit och det har även den svenska organisationen gjort. Jag tycker det är grymt kul att se utvecklingen och att få se när dom tränar med rätt förutsättningar. Med ett lag. Med människor runt omkring som brinner för Bocuse dÓr. För det behövs. Det är fler och fler länder som slåss om pallplatserna. Det är ingen enkel tävling på något sätt. Och det är väl det som gör det antar jag. Att man vill in i bubblan igen. Bocusebubblan. Jag står och tittar in i köket och vill bara vara med och köra. För någonstans i allt slit, blod och svett så är det bland det mest fantastiska man kan göra. Och roligaste. Det går inte riktigt att förklara men när man är där inne så vill man inte ut. Och de sista veckorna innan tävling är det så intensivt och nördigt så man förstår inte. Varenda vaken sekund handlar om hur man ska presentera maten på fat och tallrik. Hur maten ska smaka. Hur arbetet ska bli så funktionellt som möjligt under de 5 timmar och 35 minuterna man håller på. Ja även en stor del av tiden man sover går åt till att drömma eller fundera ut lösningar och nya banbrytande sätt för att placera sig överst på pallen. Man äter och andas Bocuse. I en väldigt lång tid. Så det är klart att när det är över så innfinner sig en tomhet. Som aldrig går att fylla om man inte tävlar igen. Eller Coachar igen. Man kan stå vid sidan om och beundra arbetet. Beundra slitet. Beundra oraganisationen som vuxit till något stort och fantastiskt bra. Smaka maten. Tyck till om maten. Dela med sig av sina erfarenheter. Men det är inte samma sak som att verkligen vara inne i bubblan. Det är en drog. Jag vill in igen. Jag vill inte titta på utifrån. Jag vill titta ut innifrån. Titta ut på publiken. Titta ut på alla vita kockmössor som samlas runt juryborden. Titta ut när fatet med maten går iväg mot sitt öde och höra den svenska klacken skrika högre än någon annan. Ge mig bubblan. Ge mig den nu. Den är min. Ge mig den! 
Vi får väl se vad framtiden har att erbjuda. Den här gången får jag nöja mig med att stå på läktaren och hjälpa Alexander, Hampus och Jonas med min röst. Kom igen nu för helvete Sverige. Låt bubblan bli så liten att ni knappt kan andas. Men stick inte hål på den. Fokusera.  Ge det sista ni har nu.  Vinn.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln