When you lose something you can´t replace..

Fotograf : P-A Nilsson
Fotograf : P-A Nilsson

54 dagar har gått sen vi fick beskedet att vår lilla bebis hjärta inte slog inuti mig. 54 dagar sen allt vändes upp och ner, sen sorgen och förtvivlan slog till som en bättre käftsmäll. 
I veckor hade jag omedvetet varit en kista åt den som skulle bli min förstfödda. I veckor hade jag klappat, vårdat och älskat en mage som inte levde. Känslan vid beskedet går inte att beskriva. Hur världen bara rasade. Hur jag föll ihop i Jonas armar, hur han höll i mig, stark, lugn & tröstande. Så tacksam för hans styrka i den stunden. Känslostormarna river fortfarande i mig, 54 dagar senare. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur jag hade sett ut nu, hur jag hade mått & om vi kanske hade enats om ett namn. Kanske börjat göra ordning rummet, köpa små kläder. Sen kommer verkligheten ikapp. Saknaden. Frustrationen. Det gör ont. Jävligt ont.  Fortfarande.
Även om vi inte hade gått ut offentligt med vår graviditet valde vi att gå ut med det på bloggen, för varför ska det vara tabu att förlora ett barn så? 
Livet händer. Och kroppen har en fantastisk förmåga att ta hand om det som är sjukt. Och jag vet att det är fullständigt meningslöst att önska att kroppen hade tagit hand om det i vecka 10 när den lilla bestämde sig för att inte fortsätta växa. Men det är ju så, att en falsk trygghet hade infunnit sig i oss båda med att vecka 12 hade passerat. ”Riskmånaderna” var över & min mage växte sakta men säkert. Inte förstod jag att något var fel. Hur hade jag kunnat veta? Sorgen hade säkert inte varit annorlunda, förlusten hade säkert varit lika tung att bära. Oavsett. Men fan - var kroppen tvungen att luras så?

Idag mår jag bra. Min kropp återhämtar sig & psyket lika så.
Jag är inte ett gråtande monster längre. Jag går till jobbet, är bonusmamma till två fantastiska barn, försöker vårda min & min fina killes relation & planera vårt kommande bröllop - något som sätter guldkant på min vardag. Jag längtar efter nästa plus, när nu kroppen känner sig redo för det. Men när den är det - är jag.
Jag vill bli gravid igen, jag kan inte gå omkring med ett katastroftänk eller vara rädd. Även om jag säkert kommer gå på nålar hela tiden nästa gång. Jag vill vara gravid. Jag vill bära vårt gemensamma starka, vackra barn. Jag vill & tror att allt kommer gå vägen nästa gång. När det än blir. 
Jonas är redan en fantastisk pappa, som värderar & uppfostrar på ett sätt jag uppskattar. Han kommer fortsätta vara det även till våran bebis, och den bebisen kommer få Tyra & Teodor till syskon, barnen min man & deras mamma uppfostrat till två fina tonåringar. De bästa syskonen ett barn kan få, bortsätt från mina egna då. 

Nästa graviditet kommer vi få mer hjälp, lite extra hormoner till mig & frekventa besök hos vår specialistläkare på MamaMia. Den tryggheten är också fantastisk att ha bakom sig. Nästa gång kommer vi få se vårt lilla liv redan vecka 7 & varannan vecka framåt. För att undvika en liknande situation. För att se att allt är som det ska. Vi kan redan plussa, det vet vi. När vi väl gör det är det bara att blicka framåt.. 

Jag mår bra, även om tårarna trillar ner för kinderna när jag skriver det här. Även om det bara var 54 dagar sedan det lilla pyret dök upp på skärmen, alldeles för liten för att vara en bebis i vecka 13 & utan hjärtrytm. Jag mår bra, för jag har ett magiskt gäng runt mig i form av familj, vänner & kollegor. 
Vad mer kan man begära?

Förutom en liten bebis då.. :)

Etiketter: vardag tankar bebis

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln