Le Pirate Beach Club

I onsdagsmorse begav vi oss mot Lembongan med båt för att sedan gå över Indiana Jones bron mot Ceningan och Le Pirate Beach Club..
Vi började med en frukost på Swich utanför hotellet i Kuta. Färskpressade juicer och goda sandwichar. Centrifugerad morot med äpple och ingefära mötte bacon, bbq, avocado och stekt ägg. Bra start. In i bilen som skulle köra oss till Sanur där båten mot Lembongan skulle gå ifrån. Kul att lämna Kuta för en stund för att se något annat. Framför allt för Pia som hängt här en hel massa. Båten var ganska liten. Människorna var ganska många. Vågorna var ganska höga. Till en början i alla fall. Men det var ganska lugnt över ändå. Nästan alla kräkpåsar fick vara kvar i sina fack i stolsryggen. Väl över på andra sidan så blev i upphämtade av en liten pick up med bänkar på flaket och helt obefintliga stötdämpare typ. Det var bara vi två som skulle till Le Pirate så gott om plats var det i alla fall. En smal typ asfalterad väg tog oss fram genom små byar och det var kaos där också haha. Smalt och mycket trafik. Men det fungerar. Så tillsist framme och vi blev guidade över bron (en hängbro med träplank) och sen en ny pick up som tog oss till där vi skulle bo. Det är stökigt och slitet längs vägarna. Det rivs och det byggs. Det ligger alger och tång utspritt på tork. Det är små obskyra Warunger med ett fåtal plaststolar. Och mitt i allt det här sticker det upp lite nya hus. Kanske en resort. En lite större mer inredd restaurang. Och Le Pirate Beach Club. Ett supermysigt ställe vid vattnet med 10 små vitmålade hus. En restaurang, en bar och en pool. Vi checkade in i vårt lilla hus, bytte om till badkläder och hängde vid poolen. Så otroligt rogivande och skönt. Grymt ställe. Vi testade maten och satt och åt och blickade ut i sundet där alla arbetade med att plocka alger. När vi kom så var det vatten och hav där. Men efter hand som tidvattnet rann undan så blottades fler och fler små "jordbruk" och tillsist var allt vatten borta och alla var ute vid sina små algfällt och arbetade. Menyn var liten men maten var god. Utsikten var fantastisk och sällskapet det bästa. Här skulle vi hänga några dagar och det kändes hur bra som helst. 

När vi vaknade dagen efter så snörade vi skorna och gick på äventyr. Pia har varit på ön tidigare för att bada i Blå lagunen. Då åkte dom motorcykel dit men nu tänkte vi att vi tar en bra promenad. Väl framme efter att gått åt fel håll, men det var inte så farligt för ön är inte så stor och vi behövde röra på oss, så fick man inte bada där eller dyka från klipporna. Stegen var bortplockad. Det var den förra gången också sa Pia, haha. Ja ja det säg fint ut ialla fall. På hem vägen kollade vi in lite andra ställen och bestämde oss för att gå tillbaka till ett av dom för att äta på kvällen. Secret Point. Men menyn var tråkig och turistig så vi hängde kvar tills solen gått ner och kollade när dom surfade nedanför klippan där vi satt. Fan va coolt. Jag har aldrig sett det live innan. Och det ser ju så enkelt ut=att jag inte skulle ha tålamodet att lära mig det. Det började mörkna så vi gick till ett annat ställe på vägen hem som vi passerat tidigare innan på morgonen. Flat Hill Warung. Helt öde och nerstängt förutom två stora högtalare som låg på bardisken och skrålade ut ett panflöjtsolo ackompanjerat av ett trumbeat. Men när vi tillsist hittade någon som bodde där, för det var typ hemma hos någon, så tändes det upp. mamman var framme och visade oss bordet, dottern var framme och tog beställningen, pappan var framme och småpratade och sa att han hyrde ut rum också och minstingen, sonen, serverade oss resten av middagen. Han var typ 10. Supertrevligt och charmigt i sin lite udda form. Vi var helt ensamma. Satt och åt och njöt. Hoppades kanske på att något mer sällskap skulle dyka upp. Lite läskigt med tomma restauranger...
Då gick strömmen. Helt kolsvart blev det. Men hörde hur familjen försökte få igångden igen. Lillkillen kom med en ficklampa till oss så vi kunde äta färdig. Det som var bäst med avbrottet var att panflöjten tystnade. Det var en låt på repeat nämligen. Så det var tyst, mörkt och vi satt och åt i skenet av en ficklampa. ja det funkade det också. Vi betalade och pratade lite med sonen. Han avslutade med nice tatoos, och log. Haha, grym var han och pratade förvånansvärt bra engelska. Vi tog en promenad där ifrån med våra iphones som enda ledbelysning. Det visade sig att strömmen gått på hela ön. När vi kom hem brummade ett dieselaggregat i buskarna så vi hade i alla fall ström i restaurangen och baren. Där avslutade vi kvällen. Och nu blir det några dagar i Kuta igen och sen blir det Ubud nästa vecka. Semesteräventyret fortsätter. 

Etiketter: resor bali

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln