Ska jag salta laxen?

En liten story om en del av mitt kockliv som jag skrev till en bok för några år sedan...

- ska jag salta laxen? Nä, doppa den i tapetklister och sula in den i väggen. Idiot, klart som fan du ska salta laxen. Det var jag som frågade det där för sådär 23 år sedan på mitt första kockjobb på Charlies i Kungshamn. Direkt från restaurangskolan i Halmstad. Man glömmer bort att man en gång i tiden faktiskt inte kunde laga mat. Men någonstans där bland de första staplande stegen så finns det minnen kvar om hur man så gärna ville. Hur man var beredd att offra sig för yrket man valt och hur man lärde sig nya saker varje dag. Inte för att det spelar någon roll nu när jag är i köket med någon 18-årig kock som inte kan ett skit. Jag blir ju förbannad ändå när det blir fel. Men man ska lära sig av misstagen och tillsist så har man fått ihop tillräckligt med kunskap för att laga sin egen mat. Och då är ju allt man gör rätt. Just för att det är ens egen mat. Men det tar tid att ta sig dit. Jag var på en restaurangskola för några år sedan och dom flesta eleverna var mest intresserade av hur man blir TV-kock. -Ja, sa jag. Ni kan ju börja med att lära er att laga mat.
Jag har ju alltid varit duktig på att käka mycket men det var inte förrän jag hamnade i köket på restaurang Johanna i Göteborg som jag fattade att jag var duktig på att laga mat också.  Jag hade egentligen ingen tanke alls på att bli kock. Det lutade mer åt elektriker/ljudtekniker hållet. Men absolut någon praktisk utbildning för jag var värdelös på att sitta vid en bänk och läsa. Vid denna tidpunkt gick min bror på restaurangskolan i Halmstad och han berättade gärna om festerna som de hade på torsdagar. Och för mig lät det där väldigt spännande och roligt och det är faktiskt anledningen att jag sökte in på restaurangskolan. Och det var där jag började bygga upp ett intresse och det var där jag lärde mig grunderna och det var där jag fick min första femma någonsin(i köket) vilket kändes otroligt skönt för den kompenserade på något sätt min tvåa i gymnastik som jag blev tilldelad i slutbetyget i nian.

Efter skolan flyttade jag till Göteborg och hamnade i köket på restaurang Johanna. Det var där jag träffade honom. Mannen med mustaschen. Christer Svantesson. Christer lagade mat med känsla och mycket självförtroende. Svårt att lära ut men om man fattade vad han gjorde och hur han gjorde det så var dörren öppen till en värld full av fantastiskt matlagning. Det var Christer som visade mig glädjen och lärde mig att laga mat med känlsa. Med en ödmjuk kaxighet. Jag frågade en gång om det var en klassiker han höll på att laga. Nä sa Christer, men det kommer att bli.

Det fanns många duktiga kockar på Johanna. Och de höll på och skickade in recept till tävlingar. Jag hade väl hört talas om matlagningstävlingar och visste att dem fanns men jag visste inte vilka som höll på med det där. Det var klart inspirerande att se när kockarna höll på att experimenterade med råvaror och recept. Jag själv gjorde några tappra försök men jag var för ung och oerfaren. Det tog några år men sen fick jag till det. Då hade jag testat de flesta tävlingar som fanns på den tiden. Årets viltkock, årets köttkock, årets dessertkock, någon slags tävling med vegetarisk mat, Guldfisken, som jag faktiskt vann och det var på den tiden en stor tävling. Och några tävlingar till. Men det var att bli Årets Kock som var det stora målet.

Men det gick sådär några gånger.  Jag lyckades visserligen ta mig till final andra gången jag försökte men där gick det inte så bra. Min bror vann det året så det var lycka ändå. Men några år och några semifinaler senare så satt den. Upp på scenen som Årets Kock och lyckan var total. Det var då jag förklarade att jag aldrig ätit rätten jag tävlat med. Jag är allergisk mot kyckling. Ja, allt fågelkött faktiskt. Lever och buljong går bra men inte kött. För stora doser förvandlar mig till elefantmannen och det har jag bara testat en gång och det räcker. I finalen skulle man göra en rätt med kyckling och en rätt från en råvarukorg som var hemlig fram till tävlingens start. Kycklingrätten fick man skapa och öva på i en månad innan tävlingen och den kunde jag alltså inte äta själv. Men det kunde min bror. Och det gjorde han. Många gånger. Jag är inte säker men jag tror att han börjat äta kyckling igen för något år sedan. De flesta på scenen bredvid mig var ordentligt sura redan och det blev inte bättre efter mitt avslöjande om man säger så. Men en av dem fick revansch lite senare. Matthias Dahlgren vann Bocuse dÓr, VM i matlagning, året därpå.

forts. följer................



Bilderna är från när Tommy tävlade i Bocuse dOr Europe, jag var coach, det blev guld.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln