tjugoåttan

Tid för reflektion. Det kommer några sådana ofrivilliga dagar varje år. Nyårsafton är en av dem tillexempel. Men även dagen innan min födelsedag. 

Sista dagen som 27 år gammal. Jag kan väl med största säkerhet säga att det senaste året har varit ett av de mest händelserika åren hittills. 

Jag blev tillsammans med mannen jag vill dela resten av mitt liv med. Jag blev "bonusmamma" till hans två grymma barn. Jag flyttade till Åre & blev sambo. Jag har rest en hel del, både med vänner & med min kärlek. Genom honom blev jag introducerad till en ny värld, ett nytt yrke & genom den fått nya vänner. Jag har arbetat, på många plan hårdare än någonsin. Både för att motbevisa fördomar & för att jag blivit mer emotionellt engagerad i min arbetsplats. Jag har återigen packat ihop mitt bohag efter en vintersäsong, men den här gången tillsammans med någon, och flyttat till Stockholm - på obestämt framtid. Jag har alltid grubblat över framtid & vad som komma skall. Det har jag inte slutat med, men nu ser tankarna lite annorlunda ut. Jag är inte ensam längre, så som jag varit så länge. Utan vi är två, och fyra. Jag har lärt mig anpassa mitt liv efter det. Och jag tycker om det. 

Jag har vuxit, jag har haft en "kärleksrynka" mellan ögonen när jag varit lite bekymrad som min lillasyster så fint uttryckte det, jag har älskat med allt jag har & jag har skrikit, gråtit av frustration över situationer som varit för stora att ta in just då. Men jag har kämpat vidare. Lyft blicken & kört på. För livet är inte över bara för att man springer rakt in i väggen ibland, utan det går vidare. Det är tur man lär sig det. Och helvete vad roligt jag haft det. Och vad fruktansvärt vackert det är att vilja dela varje sekund på dygnet med någon. Jag trodde knappt den känslan fanns på riktigt, utan att det bara var hitte på. 
Inte en chans att man kunde tycka om någon så mycket - tänkte jag. Men tji, det kan man. 

Och i morgon blir jag ett år äldre. Fortfarande 12 år i sinnet många gånger. Ibland 100 år. Och jag vet att de tuffa stunderna inte är över här. Och jag vet att de underbara inte heller är det. Men det är väl också tjusningen? Kontrasterna & att man aldrig riktigt vet.

Mitt år som 27 år blev mer än vad jag någonsin drömt om. 
Och det tackar jag alla i min närhet för, mina vänner, min familj & mannen vid min sida. 

Etiketter: vardag tankar

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln